VÄGARNAS KONUNG

När Volvos lastbilsprogram förnyades 1965 i och med den nya System 8-planen fanns det två modeller som i princip förblev oförändrade. Det var F82 och F83 (före detta Snabbe och Trygge) som fått nya beteckningar i linje med hur de andra lastbilarna var namngivna. F visade att lastbilen var frambyggd, 8 att de tillhörde det nya programmet och 2 eller 3 att de var direkta efterträdare till L42 respektive L43-serierna.

Inga förändringar behövdes
Faktum var att introduktionen av dieselmotorn i de här lastbilarna 1963–1964 redan hade ökat transporteffektiviteten, och de frambyggda modellerna erbjöd bättre lastfördelning och längre flak med bibehållen total fordonslängd. Det fanns alltså inga skäl att göra några ändringar på de här lastbilarna, särskilt eftersom produktionsvolymerna var för små för att det skulle vara lönsamt att utveckla en särskild dieselmotor till den här klassen.

Bensinmotorerna lever vidare
Det fanns ändå kunder som föredrog hög prestanda framför låg bränsleförbrukning, så bensinalternativet B36AV (den kraftfulla Volvo V8-motorn) fick leva vidare. Bensinvarianterna av de här lastbilarna betecknades F82B och F83B. Detta var inte särskilt överraskande eftersom lastbilarna i fråga sällan körde längre än 20–30 km per dag. Bränslekostnaderna var därför inte särskilt avgörande ens med tanke på de höga bränslepriserna eller V8 B36AV-motorns höga förbrukning.

Dieselmotorn tillverkades ursprungligen av Ford, men 1967 ersattes den med en kraftfullare dieselmotor från Perkins. 1971 började man använda den även i F82S och F83S och 1975 i F4.

Efter den ambitiösa programförnyelse som Volvo genomförde i början av 60-talet fanns det inte resurser kvar till att vidareutveckla de medeltunga normalbyggda lastbilarna som introducerats i mitten av 50-talet. Mekaniskt sett var de väldigt lika de lastbilar som utvecklats strax före och efter andra världskriget.

Förbättringar under skalet
Men på sätt och vis vore det fel att beteckna L46- och L47-serierna som medeltunga eftersom lastbilarna i fråga ofta fick utföra imponerande tunga uppdrag, särskilt i de länder där de producerades.

Ständiga förbättringar och moderniseringar ägde rum under skalet på dessa lastbilar. Nya L46 Starke och L47 Raske, som efterträdde L37-serien i början av 60-talet, erbjöds med servostyrning och Volvos säkerhetshytt, vilket höjde både den aktiva och passiva säkerheten.

Uppgraderas med starkare motor
De tunga uppdragen som de här lastbilarna ofta utförde underlättades av att de fick något starkare motorer. Till L47 gick det även att välja till turbo.

De här lastbilarna ingick även i den moderna System 8-familjen, i form av N84. De hade då i grund och botten samma specifikation, men än ännu starkare motor, vilket innebar att de ingick i Volvos globala produktprogram en bra bit in på 70-talet, trots att de var ganska omoderna.

Slutet på en era
1972 hade serien, som introducerats redan 1954, slutligen blivit för omodern även för marknader som föredrog traditionella lastbilar. Sedan dess har Volvo inte tillverkat några normalbyggda medeltunga lastbilar.

Efter framgångarna med de lätta och medeltunga frambyggda L42- och L43-lastbilarna ville Volvo fortsätta utveckla tyngre F-lastbilar. Det gav upphov till allvarliga diskussioner inom ledningen och konstruktionsavdelningen.

Till en början diskuterade man en traditionell europeisk konstruktion (L382 och L3851 F-version av Viking-modellen som funnits ett tag).

Trenden går mot frambyggda lastbilar
Till skillnad från dagens marknad i Nordamerika rörde sig trenden bort från de normalbyggda N-lastbilarna till förmån för de frambyggda F-lastbilarna i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Det berodde på att nya lagar hade begränsat totallängden för lastbilsekipagen.

De befintliga F-lastbilarna i Nordamerika var dock mycket avancerade fordon. De hade till exempel väldigt låg chassivikt och tippfunktion på hytterna. Det senare underlättade mycket när det var dags för service. Till slut beslutade man att det skulle finnas F-lastbilar i alla viktsegment i den nya generationen tunga Volvolastbilar.

Hytt med tippfunktion presenteras
Den första Volvolastbilen som fick hytt med tippfunktion var också den första europeiska lastbilen av detta slag som tillverkades i större volym. Hytten konstruerades av Volvo Lastvagnars konstruktörer i Göteborg under ledning av Sigvard Forssell och i nära samarbete med Gösta Nyströms karosserifabrik i Umeå (som inom kort skulle bli Volvos främsta hyttillverkare).

För att betona att den nya hytten kunde tippas så att man fick enkel tillgång till motorn fick de nya lastbilarna det passande namnet TIPTOP (namnet skrevs alltid med versaler).

Endast förstklassiga komponenter
Den första lastbilen med tipphytt presenterades 1962 och byggde vidare på den beprövade mekaniken i L475 Raske. Namnet på den nya lastbilen blev Volvo L4751 Raske TIPTOP. För att optimera prestandan, ekonomin och effektiviteten hos Raske TIPTOP beslutade man att utrusta den med de förstklassiga komponenterna från L475 Raske. Nya Raske TIPTOP var därför den första lastbilen någonsin som fick turbomotor som standard (det gick inte att välja sugmotor som alternativ). Servostyrning var en annan standardfunktion som var sällsynt på distributionslastbilar från den här tiden.

Återintroduktion och uppdateringar
L4751 blev mycket populär och återintroducerades 1965, som en del av System 8-familjen. Den gick då under beteckningen F85 och hade fått en något större motor, men var i övrigt i princip oförändrad. En något enklare version introducerades 1968 under benämningen F84 och den sista versionen av Raske TIPTOP/F85 presenterades 1976 som F85S. Den hade då fått en ännu starkare motor med en något högre kapacitet.

Serien följdes sedan upp av F6S, som blev föregångaren till dagens högeffektiva FL-lastbilar.

Historien bakom Titan TIPTOP/F88/G88 är mycket spännande. De här lastbilarnas betydelse för Volvo Lastvagnars historia kan inte nog betonas.

Titan TIPTOP, som skulle erövra hela världen med undantag för Amerika, var ursprungligen utvecklad för just Amerika och inte alls för resten av världen.

Historien bakom Titan
För att förstå historien bakom Titan TIPTOP/F88 måste vi gå tillbaka en bit i tiden och titta på hur Volvo marknadsfördes i mitten av 50-talet. Sverige är ett litet land och för att överleva och växa måste Volvo satsa på export. Det innebar att alla Volvoprodukter måste klara av alla typer av hårda förhållanden, vilket skulle bli en av de främsta anledningarna till att Volvolastbilarna höll så hög kvalitet i alla delar av världen, inom alla sektorer.

Det faktum att de svenska körförhållandena (med praktiskt taget obegränsade totalvikter och ett hårt klimat) var extremt tuffa bidrog också till Volvolastbilarnas höga kvalitet, särskilt i den tyngre klassen.

Framgångar i USA
I mitten av 50-talet nådde Volvobilarna omedelbara framgångar på den tidens mest krävande marknad, nämligen USA. Volvos ledning ansåg att lastbilarna skulle introduceras i Nordamerika. Målet var att Volvo skulle få in lite värdefulla dollar och bygga upp en stabilare ekonomisk grund för en framtida internationell tillväxt.

Volvolastbilar av N-typ introducerades 1958–1959. Kort därefter stod det klart för Volvos marknadsföringsstrateger att trenden i USA under den här perioden gick mot frambyggda lastbilar. På kort tid utvecklades därför ett fåtal exemplar av en prototypmodell, där åtminstone en av dem hade en kort daghytt och testades i Sverige och en hade sovhytt och fick genomgå fälttester i Nordamerika.

Nya krav
Snart förstod emellertid Volvo att de specifika marknadskraven i Nordamerika inte kunde uppfyllas av de aktuella Volvolastbilarna. Lanseringen avbröts och utvecklarna av framtidens Volvolastbilar fick börja studera de nordamerikanska kraven.

Men hur skulle man kunna använda sig av den nya frambyggda Titan-lastbilen? Svaret löd: som prototyp för framtidens europeiska fjärrtransportbilar. Ett intensivt utvecklingsarbete inleddes för att förbereda nya Titan TIPTOP för den hårda konkurrensen i Europas transportindustri, som blev mer och mer lastbilsorienterad.

Från N- till F-lastbilar
Parallellt med utvecklingen i Amerika skedde en övergång från N- till F-lastbilar i Europa. Den triggades framför allt av lagstiftningen i Tyskland, där regeringen ville främja järnvägstransporter framför lastbilstransporter. En av åtgärderna var att begränsa den tillåtna ekipagelängden och det tillåtna axeltrycket.

Introduktionen av F-lastbilen som standardfordon för europeiska internationella fjärrtransporter var ett effektivt sätt att säkerställa effektiviteten hos bra lastbilar och därigenom även möjligheten att transportera gods snabbt, säkert och till ett lågt pris.

Perfekt timing
Volvos timing med Titan TIPTOP/F88 kunde inte ha varit bättre. När den introducerades 1964–1965 fick den ett mycket positivt mottagande inom branschen. Hur kom det sig egentligen? Det berodde främst på tre saker, som var och en för sig egentligen hade räckt.

Konkurrenternas alternativ på 60-talet hade en stor svaghet: alla hade fast hytt och motorn var därför väldigt svårtillgänglig, vilket innebar stora inkomstbortfall vid service och andra stillestånd. Den effektiva tipphytten till Titan TIPTOP gav däremot till och med bättre åtkomst till huvudkomponenterna än en N-lastbil.

Superergonomisk och mycket säker
Ergonomin i nya Titan TIPTOP/F88 var unik och sovhytten erbjöd bra boendestandard för upp till två förare. Säkerheten i de krocktestade hytterna var kanske inte den mest diskuterade frågan, men den hade ändå allt större betydelse, särskilt till följd av diskussionerna som trafiksäkerhetsaktivisten Ralph Nader dragit i gång i Nordamerika.

En fjärde anledning till Titan TIPTOP/F88/G88:s framgångar var också den nya motorn, växellådan och chassikomponenterna, som delades med normalbyggda N88. De viktigaste komponenterna i det avseendet var 10-litersmotorn som var förberedd för turbokompressor och höga uteffekter tillsammans med den helsynkroniserade 8‑växlade rangeväxellådan.

En föregångare till F88
Tvåaxlade L4951 och treaxlade L4956 tillverkades bara i ett år och är nog mest av allt en föregångare till F88-serien. F88:an är så känd att det inte behövs någon närmare presentation.

Men det bör nämnas att den spelade stor roll vid introduktionen av Volvos lastbilar i länder som Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Australien. Den gjorde även en betydelsefull insats som fjärrtransportbil på längre sträckor från Europa till Mellanöstern och Asien.

Uppfyller längdbegränsningarna
1970 introducerades G88-serien som svar på lagkraven på maxlängd mellan första och sista axeln på fordonsekipage, enligt den så kallade broformeln. Lösningen innebar att lastbilen hade kortare framfjädrar, vilket påverkade förarkomforten negativt. Detta fenomen är vanligt när förändringar styrs av lagstiftning som inte tar hänsyn till transporteffektiviteten och förarnas bästa.

Efter den popularitet som Viking åtnjutit i omkring tio år och kundernas goda mottagande av den revolutionerande L4751 Raske TIPTOP med frambyggd tipphytt beslutade man att även presentera en tipphytt som alternativ till L48 Viking.

Fler användningsområden för F-hytten
Den moderna hytten till Raske TIPTOP var ett självklart val eftersom den gav både perfekt servicetillgänglighet (till och med bättre än för en normalbyggd lastbil med huv) och unik ergonomi.

Raske hade visserligen haft stor fördel av den frambyggda hytten, men för Viking var nog fördelarna med TIPTOP-hytten ännu större. Viking var det självklara valet som tvåaxlad tipplastbil utan släp. Om uppdragen inte krävde så mycket kraft föll valet på Raske och om det i gengäld krävdes extra kraft var det Titan som gällde.

Framgångsfaktorer
F-modellerna hade unika egenskaper i den här typen av transporter. De erbjöd en jämn viktfördelning, vilket var viktigt eftersom överlasten medförde rejäla påfrestningar på chassiet, upphängningen och axlarna. Det fanns även möjlighet att välja en kortare hjulbas, vilket var en stor fördel inom anläggningsarbete, där byggarbetsplatserna ofta var trånga och manövrerbarheten avgörande.

Introduktionen av L4851 Viking TIPTOP ägde rum 1964. Efterfrågan från kunderna blev genast hög, särskilt på hemmamarknaden Sverige. Det stora genomslaget skulle emellertid dröja ännu ett par år. Snart kom efterträdaren till Viking TIPTOP: F86. Den kom att bli den kanske mest populära lastbilen i Volvo historia.

System 8-familjen
F86 presenterades sommaren 1965 som en del av System 8-familjen. Hytten var nästintill identisk med hytten i Raske TIPTOP (bortsett från den större motortunneln, som rymde den stora 7-litersmotorn). Sittbänken för två passagerare i Raske TIPTOP hade fått ge plats åt en passagerarstol.

Trots att den till stor del påminde om L4851 var F86 helt ny under skalet till TIPTOP-hytten. Alla mekaniska grundkomponenter i nya F86 var identiska med komponenterna till uppdaterade N86-serien, som efterträdde L48 Viking.

De mest uppenbara förändringarna var den helt nya effektiva motorn (med samma cylinderdimensioner som tidigare), som var förberedd för turboladdning och den åttaväxlade helsynkroniserade rangeväxellådan R50, som gjorde livet betydligt lättare för föraren. Med den nya motorn och den nya växellådan följde även helt nya broms- och styrsystem, nya rambalkar och ny upphängning.

Den mest populära lastbilen i Storbritannien
Trots de tekniska nyheterna låg F86:ans största betydelse för Volvo som lastbilstillverkare i den fantastiska exportframgången. I mitten av 1960-talet introducerades F86:an i Storbritannien och snart var tillverkningen av den i gång i Skottland. Resultat? Volvo F86 blev den mest populära lastbilen i England och Volvo blev därmed det ledande lastbilsvarumärket på de brittiska öarna. Ett liknande scenario ägde rum i Australien, där F86 fick ett unikt mottagande av kunder och förare.

En tredje marknad där F86 spelade en stor roll för Volvo var USA, där serien presenterades 1974. Där blev den genast mycket omtyckt, även om volymerna var begränsade. Det senare berodde främst på att det krävs att ett företag producerat kvalitetslastbilar i många år i USA för att uppnå tillväxt. (Volvo har dock med tiden blivit ett av de största lastbilsmärkena i USA.)

För alla typer av transportuppdrag
Tillsammans med den goda tillförlitligheten och långa livslängden är den kanske viktigaste förklaringen till F86:ans framgångar möjligheten att anpassa den till olika uppdrag, från stadsdistribution till renhållning, anläggningstransporter (till och med i tandemdrivet, fyraxlat utförande) och fjärrtransporter (med hjälp av en bärbar säng omvandlades F86:ans daghytt till en mycket funktionsduglig sovhytt).